Anthonys nya glasögon

Vår jätteduktiga och mycket arbetssamma städerska Maria har fem barn mellan 17 - 1 1/2 års ålder. Anthony är nr 2 i barnaskaran, näst äldst, 12 år gammal. Hemma hos Maria är Afrikaans huvudspråket och i Anthonys skola har man just nu ingen undervisning i engelska. En mysig kille men Maria berättade för oss att han läser aldrig hemma, han ser så dåligt.

Det finns gott om mycket duktiga yrkesmänniskor i vår svenska Sydafrikakoloni och optikerparet Jan och Bettan Levin är två av dom. Tillsammans så drev dom i många år Levins optik i Västerås. Numera drivs verksamheten av en av sönerna.

Bettan och Jan har gjort en stor insats för människor i kåkstaden Khayamandi i Stellenbosch. Många ser dåligt och glasögon är dyrt. Alltså har dom samlat in och tagit med sig glasögon från Sverige. Många av svenskarna i vår koloni har bidragit.

Under två lördagar i mars har de haft glasögonmottagning, gjort synundersökningar och provat ut massor med glasögon till behövande barn och vuxna. Den andra lördagen hade ryktet spridit sig om "The Eye Doctors"och köerna var oändligt långa.

Här ser ni Jan och Bettan i aktion i Khayamandi och det otroligt fulla väntrummet. Människor blir så glada och fyllda av tacksamhet. Att kunna se, vilken fröjd!
Läs mera om dessa fantastiska insatser på www.sydafrikablogg.blogspot.com.

Synprovning med proffsiga grejor

Jan och Bettan träffade Anthony här hos oss och noggrann synundersöking gjordes. Han befanns vara översynt, vilket är vanligare hos barn, än man kan tro. Då vill man inte läsa för det blir för jobbigt.

Lyckliga Anthony fick ett par helt nya glasögon, som skickades hit från Sverige, skänkta av den godhjärtade Levinfamiljen, tusen tack för dessa fantastiskt fina glasögon. Han blev så fin och glad och nöjd.












Vi hade också inköpt ett par böcker på engelska bla en som vårt barnbarn Vilda brukar tycka jättemycket om, Dagbok för alla mina fans. "Diary of a Wimpy Kid" heter den på engelska.
Helt klart tyckte Anthony också att den var jättebra och kunde inte släppa boken. Dessutom läste han högt för oss på engelska och både uttal och ordförståelse var det inget fel på, kul!

Dessutom hade Maria också problem med sina ögon, som kändes irriterade och skavde. Jan ställde snabbt diagnosen, Maria hade pterygium i båda ögonen, en sorts vingformad utväxt över slemhinnan i ögonen. Både Jan och Bettan hade sett detta fenomen hos många av de som undersöktes för sina ögon i Khayamandi. På nätet står det att det är mycket vanligt hos människor som utsatts för starkt ultraviolett ljus. Men det finns bot, man går till "the clinic" och tar bort det genom att bränna eller operera.

Tack Jan och Bettan för alla era insatser, det är guld värt för vår Maria, för hennes Anthony och därmed för oss! Tusen tack!

"100 proud Imibalachildren""

En stolt Stefan har skrivit detta inlägg att införas på Sydafrikabloggen och tillika skickas till Rotary i Långedrag:

100 Barn !!…vi gör skillnad

Idag den 19 Mars hade vi glädjen att få överräcka vår “check” - dvs det fysiska beviset på att vi jobbat ihop och donerat tillräckliga   resurser för att 100 barn kommer att få Imibala stödet under ett år.

Kostnaden per barn är 900 Rand. Av de 900 Randen går 100 % till barnen - det

låter sig göras tack vare att en privat familj i Sydafrika garanterar kostnaden för all

personal, admin, fastigheter mm. Ett visst bidrag till dessa kostnader kommer också

från Imibala Restaurangen och Imibala Gallery.

Vår totala donation - dvs värdet på vår check blev R 90 000.-

Rotary Långedrag i Gbg, Rotary Strand här i Somerset är ursprungliga drivkrafter.

Idag och framöver, hoppas vi, är Fredagsgolfen samt “the Imibala Golf Cup” tillsammans med godhjärtade och generösa privatpersoner, släkt och vänner i såväl Gbg som Somerset West väsentliga bidragsgivare.

Vår övertygelse är att när man vet att egna donationer går rakt fram till barnen utan kostnadsavdrag - då är det lätt, kul och skönt att ge!

Vi fick en fantastisk dag.

Dagen startade på Imibala kontoret med att hälsa på 16 barn, en grupp av våra 100

ungar, som går i AJC Pakade School. 4 av barnen var med oss på Strand Golf klubb

på eftermiddagen under Imibala Golf Cup och hjälpte till med lottförsäljning mm.

Nu satt de här och drack lite morgonchoklad.

Imbala bussen hade hämtat dem i skolan och de var förstås mycket förväntansfulla

med glittrande ögon och lätt till skratt. Det blev lite fotografering inomhus före

utdelning av kläder och annan utrustning. Nya kläder togs sedan på och sen var det

dags för den stora stunden att lämna över - respektive ta emot den stora checken.

Överlämningen tog plats utanför Imibala huset i gott solsken, som sig bör i West Cape

regionen i Sydafrika. Förutom Mariette på Imibala, Ruben, Thuli och några till -

deltog ca 25 representanter för vår svenska Somerset West koloni samt hade

Presidenten och några klubbkollegor från Rotary Strand kommit för att uppleva den

stora stunden. När barnen insåg att de tagit emot en check med ett värde av R90

000.- blev det tyst en stund. Det är ofattbart mycket pengar för vem som helst och

särskilt för ett barn vars föräldrar kanske tjänar 150-200 Rand per dag, om de har

jobb. Arbetslösheten är stor - ca 27%. Men idag var det bara glädje!

Rolf från Fredagsgolfen, Stefan, Mariette på Imibala och
Mark från Rotary, Strand.

Många fotografer, bilder och glada skratt senare gick vi på besök till Imibala galleriet

och allra mest till konst och bild skolan som Imibala har bakom galleriet. 









Bakom konstskolan finns en lite utställningssal som innehåller många saker barnen gjort. Bilder, inramade tavlor, mm besågs och beundrades. Många saker fann nya ägare i utbyte mot en donation.

Klockan slog 12.00 och vandringen till lunch på Imibala Restaurangen tog fart. Där

hade Adreuy dukat för oss alla 24. God mat, ett gott glas vin och plötsligt kommer

alla 16 barnen in och sjunger sig igenom matsalen och våra bord . En härlig

överraskning för att tacka oss på sitt sätt.

Glada och nöjda avslutade vi vår lunch på Imibala restaurangen och konstaterade att

vi är glada över att kunna och att få ge till så härliga ungar.

Tack!!

I år klarade vi 100 barn - det blir tufft att upprepa framöver men det går. Om alla vi

frågar våra nära och kära, affärs-partners, bekanta mm så kan siffran bli enormt

mycket större. Vad sägs om en nolla till….

Madiba sa: “allt är omöjligt ända tills det är gjort” - vi tror honom på varje ord.

Tacka alla Ni för fina bidrag och alla Ni som förgyllde ungarnas Imibala dag.

Stefan & Inger

100 Barn ...Gör Skillnad !!

Och inne på Imibalarestaurangen sitter självaste Mona-Lisa och blickar ner på oss denna stora dag.
Den är gjord av en av de fantastiska eleverna på konstskolan, se den helt underbara texten;

It´s of an old granny sitting in the sun listening to the stream running and the sound of her husband moving the lawn. She is peeping at him.
She´s fat and lazy and she was pretty once but she ate too much. I think she just put down her knitting. She made her own dress but it wasn´t a success.

Hjärtlungräddning på Sydafrikavis!

Vår vän Marita är narkossköterska och jobbar varje sommar inom vården hemma på Gotland. Att se till att Strands golfklubb får en heartstart låg nära hjärtat för Marita.

Vår HLRfröken Marita

Kanske har jag berättat att varje gång vi spelar fredagsgolf så lägger vi 25 Rand extra per person i en pott. Från denna pott kan vi en gång om året ansöka om pengar för viktiga och bra ändamål. Här ansöker Stefan varje år om pengar till Imibala och hit ansökte Marita om 18 000 rand i syfte att inköpa en heartstart/en defibrillator (på engelska AED dvs Automatic Electronic Defibrillator) till Strands golfklubb, där vi och många andra tillbringar mycket tid.





Marita fick sina pengar, heartstarten har kommit och det är dags för utbildning i hjärtlungräddning eller CPR (Cardio Pulmonary Resuscitation) både för oss svenskar och för personalen på klubben. Alla är intresserade och kommer förstås gärna.

10 åt gången, 50 engagerade HLRelever utbildades på några få dagar.

Men här blir det ofta på lite Afrikavis, det blir helt enkelt inte som man har tänkt sig. Heartstarten kom, om än lite senare än tänkt men utan CDskiva med utbildningsprogram. Hoppsan sa säljaren, då finns den nog inte. Inte mycket att göra!

Med leveransen kom också en heartstart för träningsändamål som skulle prata och ge oss våra instruktioner: defibrillera nu, tryck på gula knappen, gå bort från patienten etc. Men den hakade upp sig så Marita fick vara vara heartstartsurrogat också. Det grejade hon förstås galant och superproffsigt!

Nu börjar vi, andas patienten? Se, lyssna, känna!

Så här gick det till:
Först fick vi se en kort och kärnfull utbildningsfilm hämtad från nätet (i brist på CDskiva).
Sen var det praktisk träning - kolla om patienten är vaken, ropa, skaka på axlarna. Se, lyssna, känn, andas patienten?

Andas patienten, så blir det framstupa sidoläge.

Använd tyngdlagen, när du vänder. Händerna under huvudet, ena benet över det andra.

Andas patienten inte, så larmas ambulans och i vårt fall på golfklubben så ringer vi  till proshopen eller till kontoret efter heartstarten. Hjärtkompressioner påbörjas, 30 på raken, följt av två inblåsningar, upprepa tills hjälp kommer. Att känna på pulsen är bortrationaliserat.

30 kompressioner och sen två inblåsningar, jobba på. Händer det i verkliga livet blir krafterna oändliga

Upp med hakan, huvudet bakåt, handen på pannan, knip till om näsan med vänster hands fingrar

Heartstart kopplas på när den kommer och instruktioner följs. Man kan inte göra fel, man kan inte göra någon skada! Håll på tills ambulans kommer och ambulansmännen tar över.

Defibrillerngspadsen är på plats, apparaten påkopplad, gör helt enkelt som apparaten säger.
I detta fallet är apparaten "the boss"

Är detta med defibrillatorer på många ställen viktigt och bra? Ja, här kommer lite intressant statistik från Läkartidningen i Sverige år 2010. Det är inte purfärsk info och siffrorna har högst sannolikt blivit bättre sedan den artikeln skrevs.

Alltså, år 2010 omkom i Sverige ca 100 personer i bränder, 500 människor dör i trafiken och ungeför 10 000 drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus varje år. Av dessa 10 000 överlever endast drygt 300.

Majoriteten av hjärtstopp händer i hemmet men många inträffar på flygplatser, tågstationer, reseterminaler, köpcentra, publika platser av olika slag. Vid hjärtstopp är tiden avgörande. Hjärtlungräddning, HLR, bör påbörjas inom en minut och defibrillering bör ske inom 5 minuter.

Hur bra går det i Sverige? Inte så bra, tiden till defibrillering är alltför lång, ca 10 minuter, vilket visar sig i låg nationell överlevnad ca 6-7 %. Men nästan 2 miljoner svenskar är nu utbildade i HLR så det kan bara bli bättre.

Antalet defibrillatorer har ökat. På Arlanda finns nu 15 defibrillatorer, på Kastrup 27. Hur läget är här i Sydafrika har jag tyvärr vid letande på nätet inte kunnat hitta några uppgifter om. Så, helt klart Marita, jättebra att Strands golfklubb nu har en defibrillator, eller AED, som alla säger här! Bra jobbat, Marita! En elogé till dig för en fint utförd och proffsig HLRutbildning!

Vin- och saltprovning!

Vinprovning är ju vardagsmat här hos oss i vindistriktet Stellenbosch men saltprovning! Hos mig som tycker lite flingsalt är gott på det mesta, väcker det omedelbar nyfikenhet. Inbjudan till detta kommer från Jan-Åke Johansson, svensk vinagent och med tidigare uppdrag för Systembolaget.

Den gode och mycket vinkunnige Jan-Åke samlar sitt gäng

Turen går först till fina vingården Le Bonheur (betyder Happiness), som ligger norr om Stellenbosch och med anor från 1790. Här träffar vi vinmakaren Loureen, som ser ung ut men har erfarenhet av 7 års vinmakande på ärevördiga Neetlingshof och dessutom har en 4-årig utbildning i vinmakeri på Stellenbosch Universitetet. Loureen arbetar sitt första år här på Le Bonheur. Hennes företrädare heter Sakkie Koetze och gjorde ett erkänt gott jobb och producerade ett stort antal prisbelönta viner.

Detta arv vill Loureen förvalta väl och använder detta första år som läroår, lyssnar på alla kloka människor som arbetar där. Jan-Åke konstaterar dock att ett jobb som vinmakare på Le Bonheur får man bara på mycket goda meriter. Tjejer kan, ingen tvekan om detta!

Handplockade vindruvor transporteras in med traktor

Druvorna får en manuell förstasortering, blad och kvistar tas bort. Dom går sedan uppför ett rullband.

Själva "klasgrenverket" sorteras i en låda för sig mycket prydligt. Själva druvorna pressas i denna del med ett roterande pressverktyg och själva druvsaften leds bort i ett rör för sig. Vi smakar på den färska druvsaften, jättegod.

Vi provar ett antal goda viner här, främst en jättegott Chardonnayvin, lätt och fin. Jan-Åke påminner oss om tiden för 20-25 år sedan då vi i Sverige var alldeles galna i dessa tunga, smöriga Chardonnayvinerna från Australien. Man kan bara konstatera att det går mode i allt. Men lite kul är det, tänk vad vi hänger med i svängarna! Han berättar också att vinproducenterna här i Sydafrika får i snitt 6 Rand dvs i dagens kurs 3.60 kr, för en liter vin. Otroligt lite betalt, en tuff branch att överleva i!

Så åker vi vidare till Bergkelder i Stellenbosch, där vi ska äta vår lunch och prova vårt salt! Här köper man upp vindruvor från olika producenter, tillverkar sedan sitt vin och lagrar det.

Dessa vackra vintunnor gjordes av en och samma hantverkare på 60-talet.
Dom används numera endast som prydnad.

Lagring av viner är en stor konst. Här får vi lära oss att man kan "toasta" ektunnorna för att förstärka smaken. Ju hårdare toastad eller rökt tunna att lagra i destu starkare smak av tex kaffe eller choklad. Enkelt uttryckt, den fruktiga eller blommiga smaken är den som kommer från själva vindruvorna, kaffe, choklad, vanilj etc kommer från lagringen i ektunnorna.





Med största respekt yttrar jag mig om detta då mina kunskaper är små på detta område men rätta mig gärna om jag har fel!!

Craig berättar om de salter som ska provas och smakas av. Jan-Åke antecknar flitigt.

Craig Cormack är kock, känd från TV och passionerad saltentusiast. Craig har skapat en lunch utifrån att vi skall smaka på Bergkelders vin och tillika sex olika sorters salt. Saltet skall alltså framhäva alternativt förstärka smaken av maten (och vinet), och inte tvärtom.

Salterna upplagda för avsmakning

Vi testar alla sex salterna och faktiskt är de olika, några mer olika än andra!
No 1 - pakistanskt salt, rosagrått, smakade ägg, lite sulfat!
No 2 - japanskt salt, koncentrerat till tusen, ettersalt!
No 3 - italienskt, mindre saltkorn, lite knaprigt
No 4 - engelskt lersalt, "mudsalt", tro det eller ej, grårosa, smakade lite vanligt
No 5 och 6, båda från Frankrike, det ena lite större flingor än det andra, lite "vanliga" de också, tyckte jag nog ...







Sedan smakade man dessa salter tillsammans med maten. Förrätten var en brunbeige skapelse, skapad speciellt för detta tillfälle med bla märgben. Tyvärr tror jag inte den gjorde någon glad. Inte ens saltet piggade upp!

Men huvudrätten, jättegod lax från Atlantens vatten utanför Kapstaden, med god potatis och sås. Här kunde man anpassa sitt salt för lagom sälta, gott!

Sen fick vi också en aptitretare mellan förrätt och huvudrätt, en Margeritasorbé, förödande läskande och god och salt!

Som helhet kan man väl säga att det var mysigt att inse att salt kan vara så olika. Helt klart kommer jag att välja mitt flingsalt extra noga i fortsättningen.

För alla som någon gång funderar över sambandet mellan saltintag och högt blodtryck så kunde Craig berätta om en ny amerikansk studie, som klargjorde detta. Tre grupper, en med lågt blodtryck, en med mellan och en med högt blodtryck fick äta lika mycket rent salt utan tillsatser under ett år. Resultat: ingen av grupperna fick högre blodtryck alls.
Slutsats enligt Craig: det är inte saltet som påverkar och höjer blodtrycket utan de kemiska tillsatserna i saltet! Så nu är detta klart och vi kan lugnt njuta vårt flingsalt vare sig det kommer från sjön eller från lera!

Nya kära Sydafrikagäster!

Min bror Jan, hans fru Christina och yngste sonen Andreas har varit hos oss på en 9 dagars semester. Härligt att ha dom här och oj, oj, vad vi har turistat för att se det man bör se när man visiterar Kapstadsregionen.

Men först av allt var det ju så roligt att visa vårt vintersommarhem för familjen. Sydafrika är ju verkligen på södra halvklotet, bara så där 1100 mil från Sverige, vilket inte är så bara. Det är en lång resa, som tar 14 1/2 timme med bästa anslutningen och upp till 20 timmar om man har lite sämre anslutningsflyg.

Vad var då det allra viktigaste, som man "måste" se? Jo, själva Kapstaden, Goda Hoppsudden, Taffelberget och Robben Island var de fyra huvudpunkterna och det blev genomfört! Dessutom måste man ju se lite vingårdar, smaka på lite vin, äta god sydafrikansk mat, lyssna på lite musik och förstås bara njuta av sommar, varma vindar och ett och annat bad i poolen.

Men nu tar vi det lite i tur och ordning! Första kvällen, dags för "Starlight Classic", konsert under stjärnorna och picknick på vackra vingården Vergelegen. Fantastisk konsert med välsjungande artister och Kapstadens filharmoniska orkester, en fin start på semestern! Här har vi dukat upp till picknicken och väntar på att konserten skall börja.

Det är skördetid på alla vingårdar i februari-mars. På vår favoritvingård Somerbosch var vindruvorna både mogna, söta och goda. Man måste ju bara smaka, eller hur?

Vinprovning på mysiga vingården Annandale var ett måste. Här städar man inte så ofta, spindelväven hänger tung från tak och väggar men vin kan man mycket om. Denna gång träffade vi en mycket pratsam kille, som förutom sedvanlig vinprovning också lät oss smaka på årets druvsaft, ett par dagar gammal. Jättegott!

Här var man också mycket stolt över bidraget till Prins Albert av Monacos bröllop med sydafrikanska Charlene. Det var ett gott rödvin, en merlot från 2005, vid namn Charlbert, som nu bara finns att köpa på själva Annandale. Vinmakare här är en gammal välkänd rugbyspelare, Hermes du Toit.

Robben Island och Kapstaden

Nu har vi kommit till Kapstaden, Waterfront, och är på väg mot Robben Island. Men se där fick vi boka biljetter till nästa dag då det var fullt på båtarna. I bakgrunden ser vi The Clocktower, som tack vare att Kapstaden är designhuvudstad år 2014, har blivit målat knallgult.

Nästa dag kom vi iväg och efter en 40 minuter lång båtresa är vi framme på Robben Island, en platt och kal klippö ute i Atlanten. Här ovan ser ni kalkstensbrottet där vår vän Nelson Mandela arbetade dagligen under alla de år han satt fängslad på ön. Politiska fångar, färgade och svarta, satt fångna här. Genom starkt solljus och vita bländande kalkstensklippor förstördes fångarnas ögon. Det var en slitsam tillvaro.

Ett hörn av Nelson Mandelas hytt, hans sovplats, en pall och hinken som tömdes varje morgon. Han sov på en centimetertunn madrass, filten var inte stor.

Trädgården där Mandela, under det gröna, gömde manuskriptet till sin bok, "Long walk to freedom". På Robben Island startade Mandela och hans medfångar, alla välutbildade män, sitt universitet, sin skola, för övriga fångar och även för sina fångvaktare. Utbildning = vägen till frihet, oberoende, respekt. Så sant, så sant!

Censur, hörde till vardagen. Besök tilläts var 6e månad, ett brev fick man var 6e månad. Men då såg breven ut så här. Allt som ansågs politiskt klipptes bort.

Färgade och svarta fångar fick inte heller pga apartheidreglerna äta samma mat, alltså hade man olika menyer. Så otroligt dumma och onödiga regler!

Men det var ett oerhört intressant besök. Vår guide var en fd fångvaktare, som suttit 5 år på Robben Island.

Här är vi på väg tillbaka med båten, glada och nöjda för att livet på Robben Island är historia. Under den tid då politiska fångar vistades på ön var det ingen som flydde därifrån, vattnet är kallt. Men nu, i våtdräkternas förlovade värld, så ordnas årliga simtävlingar till och från Robben Island. Här sitter vi på båten igen för en angenäm återresa. På ditvägen såg vi flera lekfulla och glada delfiner, som följde båten ett litet stycke. Några pigga sälar tittade också nyfiket upp ur vattnet.

Åter i Kapstaden träffar vi på vår enda elefant. Den var väldigt fin, inte speciellt levande men mysig ändå.

Sen tar vi ett riktigt turistkort med Christina och Jan, Andreas vägrar absolut. Det blir Christina och Jan i tavelramen med Taffelberget som bakgrund. Vi får tom den berömda "bordduken" med på bilden, som omsluter toppen på berget och omöjliggör trippen dit upp just då. Det blev istället vid ett senare tillfälle.

Camps Bay och Kommitje

Camps Bay, underbar strand, underbart vatten!  Man måste bara ta lite kort! Posering!

Mera posering, denna gång med Sydafrikas magnifika "tång", som flyter runt stränderna. Den kallas kelp och är viktig föda och framför allt gömställe för många smådjur.

Bad i Kommitje, Peters och Miriams surfstrand. Alla vi andra är badkrukor, så inte Christina. Atlantvatten är kallt, 13-14 grader, alla badar med våtdräkt utom Christina, vi är imponerade!

Goda Hoppsudden runt

På väg söderut längs östra kusten på Goda Hoppsudden, nära Muizenberg, stöter vi på detta fiskafänge. Folksamling, massor med människor som med mannakraft drar in ett enormt fisknät, som har legat ute i vattnet ungefär som en trål. Massor av fiskmåsar skränar och bäddar för ett gott fiskeresultat.

Men så här mycket blev det, inte så bra! Bättre fiskelycka nästa gång!

Nu har vi hunnit ända upp på Goda Hoppsuddens fyr och utkiksplats. Hoppsan, det blåser! Massor av svenska röster hör man på dessa platser, som besöks av tusentals turister varje år.

Men babianerna, som var så många uppe på berget och terroriserade överraskade turister med att stjäla deras väskor vid mitt förra besök på Goda Hopps udden, hade flyttat på sig och höll sig ute naturen istället. Säkert hade vakterna idkat slangbelleterror mot dom så dom fann för gott att flytta på sig och skönt var det. Dom har både starka tänder och kraft i arm och ben.  

                       

Beviset, här har vi det, vi har varit på Cape of Good Hope!

Här fanns också den mest fantastiska strand med vit, vit sand. Man måste bara springa ner och känna på vattnet!

Amazink och hej då!

En annan höjdpunkt var Khayamandi, kåkstaden i Stellenbosch. Här är bilder från Amazink Live, sång och dansföreställning med känsla, glädje och söta tjejer.

Här fick man lära sig spela bongotrumma, inte så lätt som man kan tro!

Alla utom Stefanos ville ha prickar!

Men Stefan visade gärna sina citronträd. Årets finaste och största citron förevisas här!

Sista kvällen med gänget, avskedsmiddag på Bergabo. Tommy och Efwa är med, Efwa återvänder till Stockholm, jobbet väntar även för henne.

Det gick, massor av bagage, tre personer och liten bil! Avresa till flygplatsen, tack för att vi fick ha er här och välkomna igen! Hälsa så gott till kära Sverige!