Nya kära Sydafrikagäster!

Min bror Jan, hans fru Christina och yngste sonen Andreas har varit hos oss på en 9 dagars semester. Härligt att ha dom här och oj, oj, vad vi har turistat för att se det man bör se när man visiterar Kapstadsregionen.

Men först av allt var det ju så roligt att visa vårt vintersommarhem för familjen. Sydafrika är ju verkligen på södra halvklotet, bara så där 1100 mil från Sverige, vilket inte är så bara. Det är en lång resa, som tar 14 1/2 timme med bästa anslutningen och upp till 20 timmar om man har lite sämre anslutningsflyg.

Vad var då det allra viktigaste, som man "måste" se? Jo, själva Kapstaden, Goda Hoppsudden, Taffelberget och Robben Island var de fyra huvudpunkterna och det blev genomfört! Dessutom måste man ju se lite vingårdar, smaka på lite vin, äta god sydafrikansk mat, lyssna på lite musik och förstås bara njuta av sommar, varma vindar och ett och annat bad i poolen.

Men nu tar vi det lite i tur och ordning! Första kvällen, dags för "Starlight Classic", konsert under stjärnorna och picknick på vackra vingården Vergelegen. Fantastisk konsert med välsjungande artister och Kapstadens filharmoniska orkester, en fin start på semestern! Här har vi dukat upp till picknicken och väntar på att konserten skall börja.

Det är skördetid på alla vingårdar i februari-mars. På vår favoritvingård Somerbosch var vindruvorna både mogna, söta och goda. Man måste ju bara smaka, eller hur?

Vinprovning på mysiga vingården Annandale var ett måste. Här städar man inte så ofta, spindelväven hänger tung från tak och väggar men vin kan man mycket om. Denna gång träffade vi en mycket pratsam kille, som förutom sedvanlig vinprovning också lät oss smaka på årets druvsaft, ett par dagar gammal. Jättegott!

Här var man också mycket stolt över bidraget till Prins Albert av Monacos bröllop med sydafrikanska Charlene. Det var ett gott rödvin, en merlot från 2005, vid namn Charlbert, som nu bara finns att köpa på själva Annandale. Vinmakare här är en gammal välkänd rugbyspelare, Hermes du Toit.

Robben Island och Kapstaden

Nu har vi kommit till Kapstaden, Waterfront, och är på väg mot Robben Island. Men se där fick vi boka biljetter till nästa dag då det var fullt på båtarna. I bakgrunden ser vi The Clocktower, som tack vare att Kapstaden är designhuvudstad år 2014, har blivit målat knallgult.

Nästa dag kom vi iväg och efter en 40 minuter lång båtresa är vi framme på Robben Island, en platt och kal klippö ute i Atlanten. Här ovan ser ni kalkstensbrottet där vår vän Nelson Mandela arbetade dagligen under alla de år han satt fängslad på ön. Politiska fångar, färgade och svarta, satt fångna här. Genom starkt solljus och vita bländande kalkstensklippor förstördes fångarnas ögon. Det var en slitsam tillvaro.

Ett hörn av Nelson Mandelas hytt, hans sovplats, en pall och hinken som tömdes varje morgon. Han sov på en centimetertunn madrass, filten var inte stor.

Trädgården där Mandela, under det gröna, gömde manuskriptet till sin bok, "Long walk to freedom". På Robben Island startade Mandela och hans medfångar, alla välutbildade män, sitt universitet, sin skola, för övriga fångar och även för sina fångvaktare. Utbildning = vägen till frihet, oberoende, respekt. Så sant, så sant!

Censur, hörde till vardagen. Besök tilläts var 6e månad, ett brev fick man var 6e månad. Men då såg breven ut så här. Allt som ansågs politiskt klipptes bort.

Färgade och svarta fångar fick inte heller pga apartheidreglerna äta samma mat, alltså hade man olika menyer. Så otroligt dumma och onödiga regler!

Men det var ett oerhört intressant besök. Vår guide var en fd fångvaktare, som suttit 5 år på Robben Island.

Här är vi på väg tillbaka med båten, glada och nöjda för att livet på Robben Island är historia. Under den tid då politiska fångar vistades på ön var det ingen som flydde därifrån, vattnet är kallt. Men nu, i våtdräkternas förlovade värld, så ordnas årliga simtävlingar till och från Robben Island. Här sitter vi på båten igen för en angenäm återresa. På ditvägen såg vi flera lekfulla och glada delfiner, som följde båten ett litet stycke. Några pigga sälar tittade också nyfiket upp ur vattnet.

Åter i Kapstaden träffar vi på vår enda elefant. Den var väldigt fin, inte speciellt levande men mysig ändå.

Sen tar vi ett riktigt turistkort med Christina och Jan, Andreas vägrar absolut. Det blir Christina och Jan i tavelramen med Taffelberget som bakgrund. Vi får tom den berömda "bordduken" med på bilden, som omsluter toppen på berget och omöjliggör trippen dit upp just då. Det blev istället vid ett senare tillfälle.

Camps Bay och Kommitje

Camps Bay, underbar strand, underbart vatten!  Man måste bara ta lite kort! Posering!

Mera posering, denna gång med Sydafrikas magnifika "tång", som flyter runt stränderna. Den kallas kelp och är viktig föda och framför allt gömställe för många smådjur.

Bad i Kommitje, Peters och Miriams surfstrand. Alla vi andra är badkrukor, så inte Christina. Atlantvatten är kallt, 13-14 grader, alla badar med våtdräkt utom Christina, vi är imponerade!

Goda Hoppsudden runt

På väg söderut längs östra kusten på Goda Hoppsudden, nära Muizenberg, stöter vi på detta fiskafänge. Folksamling, massor med människor som med mannakraft drar in ett enormt fisknät, som har legat ute i vattnet ungefär som en trål. Massor av fiskmåsar skränar och bäddar för ett gott fiskeresultat.

Men så här mycket blev det, inte så bra! Bättre fiskelycka nästa gång!

Nu har vi hunnit ända upp på Goda Hoppsuddens fyr och utkiksplats. Hoppsan, det blåser! Massor av svenska röster hör man på dessa platser, som besöks av tusentals turister varje år.

Men babianerna, som var så många uppe på berget och terroriserade överraskade turister med att stjäla deras väskor vid mitt förra besök på Goda Hopps udden, hade flyttat på sig och höll sig ute naturen istället. Säkert hade vakterna idkat slangbelleterror mot dom så dom fann för gott att flytta på sig och skönt var det. Dom har både starka tänder och kraft i arm och ben.  

                       

Beviset, här har vi det, vi har varit på Cape of Good Hope!

Här fanns också den mest fantastiska strand med vit, vit sand. Man måste bara springa ner och känna på vattnet!

Amazink och hej då!

En annan höjdpunkt var Khayamandi, kåkstaden i Stellenbosch. Här är bilder från Amazink Live, sång och dansföreställning med känsla, glädje och söta tjejer.

Här fick man lära sig spela bongotrumma, inte så lätt som man kan tro!

Alla utom Stefanos ville ha prickar!

Men Stefan visade gärna sina citronträd. Årets finaste och största citron förevisas här!

Sista kvällen med gänget, avskedsmiddag på Bergabo. Tommy och Efwa är med, Efwa återvänder till Stockholm, jobbet väntar även för henne.

Det gick, massor av bagage, tre personer och liten bil! Avresa till flygplatsen, tack för att vi fick ha er här och välkomna igen! Hälsa så gott till kära Sverige!