På turistande fot ...

Åter till vår vardag, dagarna innan allas vår Nelson Mandela lugnt lämnade denna vår värld, så var Stefan och jag på bilsemester i dagarna tre och det ska ni nu få höra lite om. Vi avverkade hela 118 mil över berg och dal i vår snälla Toyota Corolla

Karta från Diaz-museet i Mossel Bay beskriver vår resa, bara Route 62 saknas

Detta var vår rutt, Swellendam, Mossel Bay och övernattning i Knysna. Dag 2 körde vi åter mot George, vände norrut mot strutsstaden Oudtshorn och körde sedan smala och rasande otäcka bergsvägen över Swartsberg Pass till lilla staden Prins Albert på andra sidan passet. Övernattning där och sedan hemåt via Route 62 genom Ladismith och Montagu.




Härlig resa, fantastisk natur med böljande kullar och en hel del boskap. Vi har mött fantastiska människor och Sydafrika är så vackert! Det finns mycket obebott land, man uppfattar det som så rikt och som att det bör finnas tillräckligt för att alla ska må bra.

Pampigt bygge!

Vi följer N2 och första staden vi stannar i är Swellendam, som ligger i skuggan av mäktiga Langeberg Mountains. Vi möts av supervita fina holländsk reformerta kyrkan på bästa plats på Main Street. Men mera välkomna känner vi oss allt av två spelemän som står vid vägkanten och skall locka oss in till restaurang Drostdy.

Stilla Natt, heliga Natt helt plötsligt vid vägkanten

Trots välkänd och mysig julmusik så faller vi inte för detta utan drar vidare till Tennantwing, en liten affär kombinerad Coffeeshop där vi intar den mest goda lunch i form av fanastisk paté för min del och en andrafrukost med bacon och ägg till Stefan.

Här sitter vi i nöjd väntan med servetterna på knät

Visst ser det gott ut! Svamp, lax och leverpastejpaté och en underbar latté!

Ägaren är en glad sydafrikan, tidigare boende i Johannisburg. Vi beundrar hans fantastiska julgran och han berättar att han samlat dekorationer i trettio år. Glad över vårt europeiska julintresse så beklagar han sig lite över sina landsmän, som mest är intresserade av att grilla och ha semester under juletid.

Glade ägaren till Tennantwing

Så vackra saker, se den lilla i stärkt spets, inget är dussinvara .... 

Mossel Bay är en kuststad vid en stor bukt och vår nästa anhalt. Här går vi på museum, på Bartolomeu Diaz Museum. Kommer ni ihåg, Diaz var förste man som rundade Goda Hoppsudden. Han landsteg i Mossel Bay år 1488, tankade vatten och hade lite bråttom för det blev inget långt stopp. Eller kanske han var rädd för de små mörka människorna, bushmännen, som befolkade trakten då?

En tvåmastad skönhet

Men det som är intressant är att till 500 årsjubileét så hade portugiserna byggt en kopia av det rätt så lilla fartyget och landstigningen återupprepades på dagen 500 år efter landstigning nr 1. Stadens ledning  blev dock lite orolig för att dom skulle komma för sent och erbjöd bogsering sista biten vilket en mycket bestämd kapten förnärmat avböjde och se, dom kom i tid!

Kapten hette Emilio de Sousa, en enveten sort och den drivande kraften bakom själva bygget. Han hade 17 mans besättning, 7 sydafrikaner och 10 portugiser och det tog nästan ett år att göra resan från Portugal till Mossel Bay i Sydafrika. Högsta fart under resan var 6 knop!

Guinea Fowl Lodge, Stefan framför ingången till vårt fina rum

Färden går vidare mot Guinea Fowl Lodge på höjden ovanför hamnen i Knysna (uttalas naisna, hur logiskt är det?) och här skall vi bo i natt.

Utsikten över lagunen i Knysna med öppningen till lagunen rakt fram mellan de båda bergskullarna

Underbart ställe, välskött med massor av blommor, jättefint rum och med en frukostmatsal med en otrolig utsikt över Knysnas hamn, lagun och hamninlopp. Trevliga Martha visar oss runt och berättar var vi kan äta ostron, som Knysna är så berömt för.

Martha, som kallas Mart, och Pete har haft många svenskar som gäster på sitt fina ställe

Det blir fiskrestaurangen Drydock precis nere vid hamnen. Vi äter fantastiska fräscha ostron och en middag med räkor, bläckfisk och Stefan åt en fisk som heter hake (lite som sej, inte lika gott som torsk var Stefans omdöme). Min tallrik med räkor och bläckfisk var absolut bland det bästa jag ätit på mycket länge, mums!

Ser ni den lilla pippin med fladdrande vingar?

Nästa morgon träffar vi också Marthas man, Pete, som var en riktigt intressant bekantskap. Han bekantar oss först men sin lilla fågelkompis, som kommer och matas med ost varje morgon. Två små bitar till sig, den tredje tar hon hem till ungarna och sen tillbaka efter mera...

Pete är sydafrikan, uppvuxen ute i bushen och har i aktiva dagar drivit en stor farm med 45 000 kor! 6 000 hektar mark låg under plogen och han odlade majs så att kossorna fick sitt tillskott av foder. 500 personer var anställda. Ett enormt jordbruk!
Han visade också stort intresse för djur och berättade om Knysnas elefanter, som varande dom enda i Afrika, som verkligen strövar fritt omkring utan staket. I våra guideböcker står det att det finns endast en elefant kvar men det är helt fel enligt Pete. Via DNA-prover tagna på elefantbajs så är man säker på att det finns 13-14 elefanter och minst en liten men dom är mycket skygga och naturen är svårtillgänglig. Dom får alltså vara i fred, vilket är bra! Han berättar att när elefanter är riktigt arga då lägger dom öronen bakåt tätt intill kroppen och då är det anfall nästa! När dom spärrar ut öronen och fladdrar med dom så är det bara varning, flytta på er, ni stör!

Elefanter är mycket intelligenta djur - Pete berättar om turisten på safari som möter en elefant stående på vägen. Turisten tänker, jag kör på, jag vill passera - vad händer då? Elefanten sätter sin bakdel på motorhuven, bilen tiltar betänkligt! Så reser han sig, tar snabeln eller beten, sätter under bilen och vänder den upp och ner med ett enda lite kast! Färdigt, elefanten strosar iväg, fortsatt  kung i sitt rike!

På väg igen, kargare landskap

Kul tycker vi och lyssnar lika fascinerade på historien om lejon, som trycker ut bilrutor med ett enda tag med frambenet - det är bra att ha respekt för Afrikas vilda djur! Peter rekomenderade oss sedan att läsa boken The Elphant Wisperer, så det ska vi göra. Sen går vi ut och betalar till Martha, som nog har hört dessa historier så där tusen gånger, eller vad tror ni?

Precis bredvid vägen hittar vi detta gäng strutsar. I däcket finns lite mat, tydligen älskar strutsar lusern

Ut på vägen igen, åter västerut mot George och sen norrut mot Oudtshorn. Vi närmar oss bergkedjan Swartberg och vår nästa anhalt blir Cango Caves, som består av ett jättelikt system av kalkstensgrottor med droppstensformationer av osannolika format, mycket vackra. Grottsystemet upptäcktes redan 1780 av Jacobus van Zyls boskapsherde. Att platsen var bebodd redan för 15 000 år sedan visas genom grottmålningar och lämningar, otroligt!

Hundratusentals år tar det att bygga upp dessa formationer

Vi går på tur och vår trevlige guide berättar att det fanns en tid när man hade konserter i den största grottan men man fick slut för folk smet iväg och knyckte droppstenar. Att akustiken var fantastisk visade han genom att sjunga en låt för oss med stark och ren stämma!

Ser ni vägen som slingrar längs bergskanten längst ner till vänster?

Sedan var det dags för vår vindlande resa över Swartbergspasset. Sydafrikas berömd vägbyggare, Thomas Bain, utsattes här för hårda prov. Det tog Bains arbetslag, bestående av straffångar, sju år att bygga denna 24 km långa vägen år 1888. Allt är verkligen hantverk, stenarna är staplade ovanpå varandra med fantastisk precision. Höjderna är svindlande, branterna är svindlande och jag kan bara föreställa mig hur många människoliv, som gick åt under dessa sju år.

Högsta punkten uppe på Swartberget, utsikten är magnifik

Stefan körde Toyotan och det gjorde han alldeles utmärkt. Själv gjorde jag ingen nytta alls! Det var otroligt vackert men samtidigt skrämmande högt och brant och grusväg hela tiden, visserligen i hyfsat skick men ack, så smalt på sina ställen! Tack och lov mötte vi bara 4-5 bilar på hela sträckan. Jag kommer aldrig, aldrig att åka denna väg igen, det kan jag lova!

Saxe-Coburg Lodge

Men allting har ett slut och vi kommer fram till staden Prince Albert, som verkligen ligger mitt ute i "ingenstans". Obs! det finns en annan väg att komma hit, som tar lika lång tid och där man åker runt hela berget istället för över! Prince Albert är en fin, grön, liten stad med gott om oliver och med i princip en huvudgata.




Här ligger Saxe-Coburg Lodge, där vi ska bo i natt. Vi tas emot av Rickard, ägare och sydafrikan, mycket vänlig. Vi träffar också hans "107-åriga" hund, döv och mycket snäll. Så gulmålat, fint och välskött ställe. Vi njuter på verandan efter vår vådliga bergsfärd.

Rickard och hans Regina

Middag intas på stället tvärs över gatan, inte så märkvärdigt, i dag ska vi äta en köttbit hade vi tänkt. Och det fick vi, serverade på sydafrikanskt vis, som ibland är något burdust och inte så serviceinriktat. Man får mera vara glad för det man får. Men vår servitris var lite mysig till slut och riktigt rolig när hon berättade för oss att ingen av efterrätterna var goda eller något att ha. OK då, glassen med chokladsås kan ni ju prova!

Frukostdags på Saxe-Coburg, trevligt och gott. I frukostandet ingår också att man umgås med sitt värdpar, det har vi lärt oss nu. Alltså fick vi också träffa värdinnan, Regina, av tyskt och ordentligt ursprung. Regina frågade ut oss om ditten och datten och tyckte hon inte om svaret så fnös hon lite och gick sin väg. Rätt så många svar tyckte hon inte riktigt om.





Regina och Rickard var trevliga människor men får nog anses vara stockkonservativa. Rickard var arkeolog och en akademisk man. Dock tyckte han fortfarande, trots att han var född i landet, att alla negrer ser likadana ut och det gör ju alla kineser också! Men dom var båda mycket intresserade av båtar och hade tom varit i Stockholm förra året och tittat på Wasaskeppet.

Även här fick vi ett boktips efter att ha diskuterat Israel, utgrävningar i Sinai och Palestinafrågan. The Source, som är skriven av James Michener, behandlar Israels historia. Den ska vi läsa! James Michener gör alltid ett fullgott undersökningsarbete innan han skriver sina böcker och han har ju också skrivit Frihetens sjöar, två fantastiska böcker, som handlar om Sydafrikas historia och har ni inte läst dom så läs dom allra först, tycker jag.

Ronnies sexshop, tre bilar och en traktor parkerade utanför ...

Hemfärd, inte så mycket kvar, bara så där 40 mil? hem nu. Vi kör vägen runt Swartbergberget, mot Oudtshorn igen och kommer upp på Route 62. Inte mycket folk här men se vad vi träffar på i ingenmansland - inte ett hus så långt ögat kan nå, men så kommer ett enda litet fint och vitt hus med skylten Ronnies sexshop på? Vi förundras, var finns kunderna? Sitter gubbarna bakom kullarna och väntar? Det kanske är riktigt cowboyland här, folk bor långt från allfartsvägen, vad vet vi?

Kanna Kombuis, fiket i Ladismith

Vi passerar Ladismith, här fikar vi ett litet färgglatt ställe. Hur mycket människor bor det här, frågar vi? 4-6 000 invånare säger ägarinnan.
Oj då, det var ett runt tal tänker vi men sen förstår vi, det finns en kåkstad i utkanten och man vet inte hur många som bor där för tillfället. Sorgligt ändå, att man talar i så respektlösa siffror, inte bra!

Lite glesare mellan husen kanske ...

Men en vacker dag kommer kåkstäderna att vara borta, utbildning innebär arbete och arbete innebär bostäder. Ägarinnan berättar också att skolorna stängde nyligen för sommarlov. Snart stänger industrierna för tre veckors semester och sommarsäsongen och semesterperioden kommer i full sving.

Blåa jakarandaträd längs vägen i full blom

Naturen är bedövande vacker, vi passerar staden Montagu och kommer mot nya vindistrikt. Vackra jakarandaträd och röda liljeväxter kantar vägarna. Snart är vi hemma, lite trötta men glada över en fantastisk tur i Sydafrikas fina land.

Röda liljeväxter kantar vinodlingen utanför Montagu